Hoppa till innehåll

Tidens retorik: en bok om och kring Hannes Alfvén

Dagens mest framgångsrika forskare må vara välkända inom den akademiska sektorn och till namnet kanske också för delar av allmänheten. Men några kändisar är de knappast: dagspressen följer sällan deras liv och leverne. Annat var det förr och bland de sista (?) i vårt land att förtjäna epitetet forskarkändis var Nobelpristagaren Hannes Alfvén (Nobelpris i fysik 1970).

Vetenskapsakademiens tidigare preses (ordförande) Svante Lindqvist har i dagarna kommit ut med en mycket innehållsrik bok om Alfvén: Tidens retorik – Bilden av Hannes Alfvén. Det är inte en linjär historia och utgör inte heller ett personporträtt över Nobelpristagaren; den är en beskrivning av forskaren och den offentliga personen Alfvén. Men den är också en vetenskapshistorisk bok om hur den svenska ingenjörsvetenskapen utvecklades från professionsutbildningar vid de tekniska högskolorna till lärosäten med karaktär av forskningsuniversitet.

I bokens fond står verksamheten vid KTH där nya sektioner (”fackskolor”) för elektronik, transport och fysik växte fram under 1900-talet. Med på ett hörn finns också Tekniska museet, en propagandaplattform för teknikens möjligheter, tillkommen 1936. Där finns även det ståtliga Wenner-Gren Center, något av navet i svensk vetenskap under en period från 1960 och framåt. Vid centret var de relativt nyinrättade forskningsråden lokaliserade, och här stimulerades det internationella utbytet genom att forskare från andra länder kunde erbjudas boende.

Hannes Alfvén kom 1940 från det akademiska Uppsala till KTH där han passade som hand i handske under uppbyggningsfasen av starka forskningsmiljöer och nya institutioner vid högskolan. Med starkt stöd och nära samarbete med ASEA och LM Ericsson gjorde Alfvén framsteg på en rad områden inom fysik och kosmologi. Svante Lindqvist skriver: ”Det idéhistoriskt intressanta i Alfvéns tidiga teorier är den grundläggande tanken att rymden inte är ett kallt, ödsligt absolut tomrum. Nej, enligt Alfvén så genomsyras rymden av magnetiska och elektriska fält vilka bärs upp av rymdplasmat.”. Efter att hans forskning kring bland annat norrsken hade mötts av internationell skepsis fick ämnet plasmafysik en allt högre acceptans inom vetenskapssamhället och därmed blev hela världen Alfvéns scen.

Alfvén blev på nationell nivå en av de främsta representanterna för efterkrigstidens teknikoptimism. Länge närde han en vision om att hans forskning skulle innebära att fusionsenergin blev lösningen på samhällets allt ökande energibehov. Skicklig på mediahantering och publika plattformar utvecklades han redan innan Nobelprisbelöningen till en central gestalt i tekniksverige och i offentligheten. Men belöningen stärkte naturligtvis ytterligare hans position.

Hannes Alfvén var ledamot av den statliga Atomkommittén och styrelseledamot i AB Atomenergi. Men under 1960-talet började han efter hand att överge sin ingenjörsflock – som han så länge levt i lycklig symbios med – för att bli en kritiker av det moderna samhället. Det var till synes en helomvändning och det skar sig ordentligt med etablissemanget: han blev en renegat. Alfvén menade sedan att det var orsaken till nedskurna forskningsanslag och han hotade att lämna landet. Under 20 års tid övergav han delvis Sverige för att tillbringa halva året vid University of California i San Diego.

Alfvén var i grunden positiv till atomkraften men givet dess möjliga tillämpning som kärnvapen blev han en uttalad och högljudd motståndare till kärnkraften. Han utvecklade också en mer övergripande teknikfientlighet och 1980 begärde han utträde ur Ingenjörsvetenskapsakademien, som han menade inte nog tog hänsyn till kärnkraftens risker. Överlag kom den debatt där Alfvén stod på ena sidan att bli allt mer polariserad och hätsk, vilket Alfvén nog får sägas ha bidragit till.

Alfvéns efter hand dystopiska syn på teknikutvecklingen följde i spåren av Harry Martinssons Verklighet till döds från 1940 och inte minst dennes versepos Aniara, uppsatt på Operan 1959. I den skönlitterära framtidsvisionen Sagan om den stora datamaskinen från 1966 målade Alfvén upp en ödesmättad bild där datamaskiner tar över de politiska besluten ända tills ett globalt datorhaveri hotade att utplåna mänskligheten. Någon som tänker AI här?

Till sist. Alfvén var en tidig forskningspolitisk aktör. Han pläderade för att grundforskningen på sikt kommer samhället till nytta, utan att ha föregåtts av tydliga mål. Att det helt enkelt var en god affär för staten. En anekdot, möjligen en skröna, beskrivs i boken där Alfvén, The Svedberg (Nobelpris i kemi 1926) och Manne Siegbahn (Nobelpris i fysik 1924) uppvaktade finansministern Per Edvin Sköld med propåer om ökade anslag till grundforskningen. Suckande svarade ministern: ”Har inte herrarna forskat färdigt snart?”. Var hade vi stått idag om en sådan politisk syn på svensk forskning hade fått råda

Svante Lindqvists bok om och kring Hannes Alfvéns forskarliv fascinerar. Lindqvists prosa är tilltalande och språket intellektuellt. Bokens innehåll vittnar om författarens sällsamma mångkunnighet och beläsenhet. Läs den!

Hans Ellegren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *