Hoppa till innehåll

Många åsikter om den kommande forsknings- och innovationspropositionen

Till hösten är det dags för en ny forsknings- och innovationsproposition. Många är de som, likt Vetenskapsakademien, har skickat in sina tankar – gjort inspel – till Utbildningsdepartementet om hur de kommande årens forskningspolitik bör utformas. En utgångspunkt för den kommande politiken finns redan angiven av regeringen. Den ”anser att en tydlig inriktning mot excellens krävs för att svensk forskning ska vara konkurrenskraftig, att internationalisering och mobilitet är viktiga medel för att nå högsta kvalitet och att det svenska näringslivet ska vara ett drivhus för innovation.”

Sammantaget är det närmare 250 organisationer som hörsammat regeringens inbjudan att uttrycka sina åsikter. Det stora antalet inspel innebär att lärosätenas bidrag bara utgör en liten andel av dem, och detta trots mangrann respons från landets drygt 40-tal högskolor. Flest inspel kommer från myndighetssektorn, och många har också kommit från företag samt från bransch- och arbetsgivarorganisationer, regioner, institut och stiftelser.

I regeringens anvisningar inför inspelen fick de statliga forskningsråden i särskilt uppdrag att utifrån sina respektive ansvarsområden göra analyser och lämna rekommendationer som kan bidra till regeringens forsknings- och innovationspolitik. Lärosätena ombads att delge de egna forskningsprioriteringar som gjorts och hur den framtida inriktningen ser ut. De skulle också kommentera hur verksamheten förhåller sig till de politiska prioriteringarna hög kvalitet i forskning och utbildning, internationalisering och innovation, med mera. Men svaren varierar i sin uppläggning. En del lärosäten har satt upp omfattande önskelistor, andra har enligt anvisningarna fokuserat på sina egna prioriteringar.

Vid SUHF:s årliga dialogseminarium förra veckan presenterades en första analys av innehållet i inspelen. Huvudspåren i många inlagor tycks vara finansiering respektive normer. I det förra fallet handlar det framför allt om fördelningsmekanismer, infrastruktur och särskilda forskningssatsningar. I den senare kategorin återfinns bland annat internationalisering, kompetensförsörjning samt autonomi och akademisk frihet. Flera instanser tar också upp kopplingen mellan forskning/innovation och utbildning, trots att det egentligen inte har efterfrågats. Överlag tycks utbildningsfrågor – till exempel ersättningsbeloppen – ha givits större plats i denna omgång av inspel jämfört med tidigare år.

När det gäller fördelningsmekanismer kan inkomna åsikter grovt inplaceras i ett diagram med två axlar. En axel går från plädering för direkt tilldelning till konkurrensutsatt fördelning. Den andra axeln går från fria resurser till styrda resurser. Myndigheter samt bransch- och intresseorganisationer tenderar inte oväntat att plädera för styrda resurser mot sina respektive hjärteområden (som någon sa: ”många talar om sin sjuka moster”). Lärosätena vill gärna ha fria resurser med direkt tilldelning, men varierar i uppfattning om i vilken grad fördelningen av basanslagen ska vara konkurrensutsatta.

För de instanser som sett till helheten finns en samstämmighet i att målet med propositionen bör vara att öka kvaliteten i svensk forskning. Däremot skiljer sig uppfattningarna om vilka medel som behövs för att uppnå det målet. I grunden tycks också finnas en variation i vad man menar med kvalitet eller excellens. En del fokuserar helt på vetenskaplig kvalitet medan andra menar att man också bör ta hänsyn till kvalitet i samverkan eller i vilken utsträckning vetenskapliga resultat kommer samhället till direkt nytta.

I någon mening blir inte forskningen bättre än de forskare man har. Till det ska man lägga att det också handlar om vilka resurser som står till buds för de forskare man har. Behovet av ökad prioritering reses allt oftare inom sektorn. Men när det kommer till kritan är frågan hur mycket kraft som finns att göra det. För externa finansiärer skulle det innebära att man delade ut färre anslag men i gengäld ökade anslagens storlek. För lärosätenas del skulle man behöva hålla igen på antal läraranställningar (och avveckla sådan verksamhet som går på tomgång) för att kunna skapa ekonomiskt utrymme att kraftfullt kunna stödja de lärare och forskare man har eller kommer att få.  Från Vetenskapsakademiens sida har vi pekat på att båda dessa vägar sannolikt skulle bidra till ökad excellens i svensk forskning. Vi tror också att lärosätena lättare skulle få gehör för sina yrkanden på ökade basanslag om de kunde visa upp en ökad grad av intern prioritering.

När det gäller internationalisering betonar många behovet av ett större fokus på integration med EU:s forskningsfinansiering medan det globala perspektivet ges mindre utrymme. Kan det vara ett utslag av det geopolitiska säkerhetsläget? För området autonomi och akademisk frihet finns i många inlägg en intressant kombination mellan reglering och avreglering: man önskar ett utökat grundlagsskydd för forskning (reglering) men samtidigt väcks allt oftare tanken om en ny myndighetsform för högskolan (avreglering).

Förväntningarna är höga på årets forsknings- och innovationsproposition. Utbildningsminister Mats Persson har som få av sina företrädare i ämbetet uttryckt en strävan mot ökad excellens. Hur det kommer att översättas i realpolitik återstår att se.

Hans Ellegren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *