Susar hem genom Sverige och för varje kilometer blir det allt mindre vårlikt. Det är nästan skönt! Våren är så vemodig, vacker och hjärtknipande att jag har svårt att veta var jag ska ta vägen. Och på våren kopplas jag samman med mitt ursprung på ett särskilt sätt. Längtar hem till farmor. Besöka gravarna, dricka kaffe ur de gamla kopparna. Bläddra i korgen med fotografier från förr och känna den svala, lena ledstången under handen. Och så vill jag till mormors hus och elda gräs och ställa fram utemöblerna. Sitta på mossen efter gammelvägen och lyssna på bäckens porlande och se myrorna streta längs stigen. Jag vill vända båten, putsa fönster och lägga en ljus, nystruken duk på köksbordet. Och jag vill tänka länge på alla generationer innan mig som genomlevt stränga vintrar under svåra umbäranden. Ja, jag tror att det är deras lättnad som ekar genom generationerna och som ropar till mig
-Var tacksam och lycklig medan du finns till!
Inlägget de ropar på mig dök först upp på UnderbaraClara.