Tack för all pepp i förra inlägget – det känns lite bättre idag. Oftast tycker jag att det hjälper mycket bara att sätta ord på känslorna för att sedan kunna ta ett omtag. När man erkänner högt är det lättare att förstå sig själv och vad som behövs göras.
Satt och skrev i stan igår hela dagen och när det blev dags för träningen var jag så sömnig. Kom lite tidigt, lutade mig tillbaka i den parkerade bilen och slumrade i tio minuter. Sådär som man drömmer om att få göra när klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och huvudet är tungt. Sedan gick jag in, deklarerade för min PT att jag var jättejättejättetrött idag och inte hade någon aning om hur någonting skulle gå för mig och att allting kändes jobbigt.
-Det är helt okej. Det viktigaste är att dyka upp. Det kan i alla fall inte bli sämre av träningen. Peppade hon mig. Och jag satte igång. Och konstigt nog svarade kroppen fast jag inte tränat detta pass på flera veckor. Höjde till och med vikterna vid vissa övningar. Nu tar jag 24 kilo i enarms hanterodd och stoltheten vet inga gränser. Minns väldigt väl när jag lyckades ta 16 kilo första gången och hur märkvärdig jag kände mig då. Men progression pågår. Och det viktiga är att fortsätta. Fortsätta ro genom trista, tunga perioder. Precis som med skrivandet är det med träningen. Framgången på området handlar inte om att vara bäst från början utan om att fortsätta dyka upp och göra jobbet.
Idag ska jag skriva på nästa bokkapitel och varva det med att fota lite olika recept till ett annat jobb. Det blir nog en fin dag! Trots att det snöar här i Västerbotten och är grått som i en dammråtta.
Inlägget Det viktiga är att dyka upp dök först upp på UnderbaraClara.